Jag är van vid det också då jag har distansförhållande på ca 32 mil och nu haft det i snart två år. 

Hur fan har jag klarat det? 

Kan säga att jag har analyserat, tänkt, tvivlat, gråtit och skrikit ut väldigt många gånger. Men i slutändan har jag alltid tänkt att j@vlaranama vi skall fixa det här!! 

Och än så långe så har det funkar riktigt bra för mig! 

Jag har levt på alla minnen, bilder, sms, samtal, hopp och drömmar men framförallt på den starka kärlek som finns mellan oss. 

Och jag är glad, riktigt glad över att ha distansförhållande. Det har lärt mig hur det känns att sakna, det har lärt mig att längta, det har lärt mig att se klart. Men framförallt så har det lärt mig att värdesätta! Att inte bara kasta bort något utan att istället ta mig tid till att laga det. 

Men man kan inte ha distansförhållande föralltid, tillslut tröttnar man. Vi är ju trots allt människor! Och nu känner jag att det är dags att minska på den där distansen! 

Och det är precis det som är mitt nya och nästa mål nu! 

Nu tänker jag fixa det här!